Vi släpade runt en stor pulka mellan buss till buss, tåg till tåg och även om vi stannade till vid olika tågstationer för att slå upp nya basecamps på golv överallt, kändes resan oändligt lång. Många av oss traskade fram och tillbaka på det sista nattåget från Gävle till Abisko med frågan som alltid uppstår under längre resor: Är vi inte framme snart?
När vi vaknade morgonen därpå var vi utsövda, eftersom vi rest i något så komfortabelt som en liggvagn. Vi glufsade i oss både frukost och lunch, samtidigt som vi tillsammans löste ett tiotal olika korsord under tisdagen, så att både mage och hjärna var stimulerade inför åtta dygns frystorkad mat och fjällmiljö...
Runt tvåtiden på tisdagen klev vi av i Abisko, och jag vet själv inte vad som var bäst med att kliva av tåget - att mötas av höga berg, att inte längre behöva sitta på ett tåg, eller att vi möttes upp av vänliga ansikten, bekanta från dåtiden (tidigare Turism&Utelivs-elever) som nu jobbar i området Abisko/Björkliden.
Dessa föredetta elever bjöd oss på kaffe och chokladbollar, för att motivera oss att ta det första steget ut mot Kungsleden. Därefter fanns det ingen återvändo... vi var ute i vildmarken (den ledade versionen).
Med skidorna på gled vi iväg mot Abiskojaur, där vi skulle ha en första natt i stuga. Innan vi kom fram till stugan hade vi inte bara stött på en älg, nej, där var även en lärare som smugit sig på oss bakifrån. Läraren hade dykt upp från Umeå, hette Martin och dök upp för att vara instruktör under vår fjälledarutbildning. Det här var en trevlig lärare, insåg vi fort, och en betryggande harmoni lade sig över gruppen, lika värmande som STF:s sängar.
Efter uppvaknandet i Abiskojaur, drog vi vidare för en sträcka på 27 kilometer. Dock hann vi inte med denna sträcka innan mörkrets infall, så vi fick bygga tält utanför ett vindskydd, innehållande en trevlig italienare.
Dagarna gled på, vi åkte skidor, byggde tält och åt frystorkade maträtter bland himmelska vyer. Lite uförsåkning med försök till telemarkssvängar hann vi även med, innan vi nådde vårt andra delmål - Nallosstugan. I Nallosstugan var det fullt drag och människor överallt, där vi i allt virrvarr stötte på Marcus Hellner. Han är duktig på att åka skidor, hann vi tänka, innan vi for vidare, morgonen därpå.
På väg mot Kebnekaise stannade vi till i Sälkasstugorna för proviantering. Man behöver ju choklad, för att bestiga Kebnekaise. Sedan drog vi vidare, för att slå upp tälten precis utanför en känd vindtunnel, kallad Singisvaggi.
Mitt i natten, klockan 05:00 gick vi upp dagen därpå, för att bege oss upp mot Kebnekaises topp. 06:00 drog vi iväg med en dagspackning och avverkade flera kilometer, innan vi blev visuellt förlamade av en otrevlig dimma som jävlades med oss. Otrevligt, tänkte vi, och vände därav.
Vi sov en natt till i baslägret, innan vi begav oss iväg mot Kebnekaises fjällstation. Det var en blöt dag, vilket gjorde det trevligare att komma fram till själva stationen. Där åt vissa av oss godis och nötter, medan andra unnade sig en fyrarätters middag. Unnade sig, det var i alla fall något vi alla gjorde.
Dagen därpå, efter en natt på fjällstationen, drog vi iväg mot Tarfala för lavinkunskap. Vi grävde ned oss i snön och skulpterade rutchblock, samtidigt som några sprang upp och ned för en backe och penetrerade en blöt, ganska hård, snöyta med hjälp av lavinsonder för att hitta gömda transceivers. Mer om detta får ni lära er om ni börjar på skolan!
Efter detta blev det en natt till i tält, därefter hemfärd. Under hemfärden fanns möjlighet till sömn. Det var skönt.
