När snön lämnat Stöllet och Värmland sökte vi efter gnistrande snökristaller i norr. Vi for till Kebnekaise för att fortsätta vår vinterutbildning.
Efter många timmar på buss och tåg genom Sverige anlände vi till Abisko. Vi värmde upp med fika och ett möte med två gamla elever. Maja och Gustav. De har efter sin tid på skolan valt Abisko fjällstation som sitt hem och de berättade om hur det är att arbeta och bo på och runt en fjällstation. Efter den uppladdningen var vi alla sugna på att komma iväg. Vi tog på oss skidor och ryggsäckar och satte av i riktning mot Kebnekaise fjällstation.
Det visade sig att solen skulle göra oss sällskap stora delar av vår skidtur men då och då fick vi också känna på vindens krafter. Vi njöt av värmande solstrålar, storslagna berg och tuffa backar med vinden som rev i oss.
Efter en slitsam dag i hård vind var vi glada när vi anlände till Nallostugan.
Förutom att njuta av situationen så låg fokus på ledarskap och lavinkunskap. Vi turades om att agera guide och leda gruppen en dag var. Från väckning på morgonen till val av tältplats på kvällen. I väder och vind genom skador, kisspausar, skratt, trasig utrustning och envishet. En dag var avsatt till lavinsök. Med transceiver, sond och spade i hand fick vi 15 minuter på oss att söka, hitta och gräva fram vårt lavinoffer. En livsnödvändig kunskap på vinterfjället! Vi gjorde även ett försök att nå Kebnekaise sydtopp men snö och väder ställde sig i vägen. Det visade sig att det var lavinfara på den sträckan vi valt att skida och sedan slog vädret om och det blev dålig sikt. Några kilometer från toppen vände vi om alla fast beslutna om att återvända för ett nytt försök inom en snar framtid!
Utebliven topptur gav tid och möjlighet åt andra aktiviteter.
Efter åtta dagar nådde vi vårt slutmål. Kebnekaise fjällstation. Med andra ord en varm dusch, ett bastubad, en trerätters middag och en känsla av lycka. Vi åkte därifrån dagen efter stärkta som både ledare och individ med en fantastisk och utmanade tur i ryggen.